Under hantverksdagen på Gammelgården på Majberget i Bengtsfors fanns det mer att upptäcka än bara traditionella tekniker. Jag stötte också på några bekanta från helt andra sammanhang. Mitt bland takspånmaskinen, timmertransporten och matlagningen över öppen eld insåg jag hur tätt hantverk, lokalhistoria och vardagsliv kan vara sammanflätade.
Vid takspånmaskinen stötte jag på min grävmaskinist. Han hade grävt diket för avloppsröret på min tomt och tagit bort de stora stenarna från marken. Nu träffade jag honom igen i ett helt annat arbetssammanhang.
En annan sångare från min kör, ”Song of Joy”, var också där. Han sitter i styrelsen för Gammelgården här. Och en styrelseledamot i Mustadfors Folkets Hus stod vid grillen och stekte pannkakor med bacon. Jag älskar sådana här möten: människor jag känner från kören, en byggarbetsplats eller kulturlivet visar plötsligt upp en annan sida av sig själva.
Ett tak tillverkas av en träbit
Vid takspånsmaskinen kunde jag se hur tunna träribbor tillverkas för takläggning. Med sådana här takspån är materialvalet avgörande: trä med rak ådring och lämplig ådringsriktning underlättar tillverkningen. Bland de träslag som användes fanns tall, gran och asp.
Maskinen hyvlar tunna takspån från förberedda träbitar. Detta går snabbare än att klyva för hand, men det förändrar också materialet: vid hyvlingen skärs träfibrerna av. Inom kulturminnesvården skiljer man därför mellan hyvlade, kluvna och sågade takspån – inte bara utifrån utseendet, utan också utifrån tillverkningsmetod och hållbarhet.
Det som i slutändan framstår som ett färdigt tak börjar alltså med många enskilda beslut och arbetssteg.
Tjära från trä
Jag fick också se hur tjära utvinns ur trä. Detta innebär att man värmer upp hartsrikt trä – traditionellt främst tall – under begränsad syretillförsel. I en traditionell tjärgrop, en ”tjärdal”, staplas små träbitar tätt och täcks med torv så att lufttillförseln kan regleras. Värmen frigör tjäran, som rinner nedåt och samlas upp.
Tjärproduktionen handlade alltså inte bara om att tända en eld: Rätt trä måste anskaffas, huggas upp och ordnas noggrant; därefter måste processen övervakas.
Jag var särskilt intresserad av kopplingen till takspånsframställningen. Trä utgör inte bara materialet till taket, utan också ett sätt att underhålla det: trätjära kan användas för att behandla takspån. Två demonstrationer, som vid första anblicken verkar sakna samband, är alltså delar av en gemensam historia om byggande och bevarande.
Timmer från skogen – med hästar istället för skogsmaskiner
En annan demonstration visade hur timmer fördes ut ur skogen med hjälp av hästar. Detta gav mig en uppfattning om hur mödosam transporten måste ha varit innan moderna maskiner tog över detta arbete.
Hästar fortsatte att spela en viktig roll i det svenska skogsbruket långt in på 1900-talet. Särskilt på vintern drog de timmer på slädar till upplag eller till vattendrag. Därifrån kunde det transporteras vidare med vårfloden. Det var först på 1950- och 1960-talen som motorsågar, traktorer och skogsmaskiner i grunden förändrade sättet att utföra arbetet.
Näringsrik mat för långa dagar i skogen
På grillspettet tillagade Roger, styrelseledamot i Mustadfors Folkets Hus, ”kolbulle”, en traditionell skogsarbetarmåltid: en enkel smet gjord på vatten, mjöl och salt, stekt tillsammans med saltat fläsk i en stekpanna över öppen eld. Till skillnad från många andra pannkakor innehåller den varken ägg eller mjölk.
Det var just detta som gjorde rätten lämplig för människor som bodde i skogsstugor under långa perioder och inte hade tillgång till färska råvaror. Mjöl, salt och konserverat kött kunde tas med och förvaras. Samtidigt gav den fettrika måltiden energi till skogsarbetarnas och kolbrännarnas hårda arbete.
Så måltiden denna dag fick också en historisk dimension. Det var inte bara ett mellanmål mellan demonstrationerna, utan ledde till frågan om hur människor organiserade sin vardag under dessa arbetsförhållanden.
Varifrån den svenska röda färgen kommer
Jag fick också se hur den röda färgen som vi känner som ”Falu Rödfärg” – den karakteristiska röda färgen som dominerar landskapet här – tillverkades. Under demonstrationen blev detta något mycket påtagligt: färgen är inte bara färdigblandad i en hink, utan framställs av råvaror genom en specifik process.
Pigmentet i den ursprungliga Falu Rödfärg kommer från vittrad malm med låg kopparhalt från gruvan i Falun. Det fina materialet tvättas, sedimenteras, torkas och bränns. Detta ger den karakteristiska röda färgen av järnoxid; bränntemperaturen påverkar nyansen.
För att tillverka den traditionella färgen blandas pigmentet med andra ingredienser såsom vatten, mjöl och linolja. Denna röda färgs historia går tillbaka till 1500-talet; den egentliga pigmentproduktionen i Falun inleddes 1764.
Demonstrationen på Gammelgården visade mig därmed också ett samband mellan gruvdrift och timmerbyggnad. Bakom det välbekanta röda på svenska hus döljer sig en materialhistoria som sträcker sig långt bortom att bara måla en fasad.
Historia som driver människor framåt
Det som särskilt fastnade hos mig från detta besök var de människor jag träffade mellan demonstrationerna: min grävmaskinist vid maskinen för tillverkning av takpannor, min sångkollega i Gammelgårdens styrelse och ordföranden för Folkets Hus medan han lagade mat.
De gamla teknikerna visades inte bara upp här i ett isolerat sammanhang. De demonstrerades av människor som också är aktivt engagerade i byns nutida liv. För mig var det just det som gjorde dagen så intressant. Historien fanns inte bara i byggnaderna och verktygen, utan också i kunskapen och färdigheterna hos dem som tar hand om dem.
Jag åkte hem med ett skarpare öga för saker som annars nästan verkar självklara: ett trätak, ett rött hus, en hög med avverkade stockar – och en rejäl måltid efter en dags arbete.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.