Häromdagen, en söndag, var jag i Torrskog och besökte Hajos grav. Det var soligt och härligt höstväder. Jag hade tagit med mig VW Multivan och efter mitt besök slog jag mig ner framför kyrkan.
Inte långt därifrån, på parkeringen, finns en vandringskarta och ett träbord med bänkar. Där kokade jag kaffe och gjorde i ordning min fika. Jag hade också tagit med mig lite äppelkaka.
Plötsligt tutade en röd bil uppe på vägen. I bilen satt några bekanta från Dals Långed som jag hade träffat för ett tag sedan. Jag vinkade in dem och bjöd in dem på kaffe. Turligt nog räckte kakan till alla.
De var på väg ut för att plocka svamp. Vår gemensamma fika blev till en inbjudan: ville jag följa med? Så jag lämnade bussen och satte mig i deras bil.
Femton platser och ett annat perspektiv
Vi körde runt till deras ungefär femton svampplocksplatser. Det som verkligen förvånade mig var inte bara hur väl de kände till trakten. Det var den hastighet med vilken de upptäckte saker.
För mig rullade landskapet först bara förbi utanför fönstret. Träd, skogskanter, nyanser av grönt och brunt som smälte samman medan vi körde. För dem verkade bilden mycket tydligare. Gång på gång stannade vi – ibland kort, ibland längre – klev ur och plockade svamp.
Jag kunde känna igen porcini, kantareller och honungsvamp. De andra kände jag inte igen. Mina följeslagare, däremot, var erfarna svampkännare. De visste vad de letade efter och, i det som för mig fortfarande var en rörig bild, hittade de uppenbarligen de avgörande ledtrådarna.
Jag kunde inte avgöra vad de redan hade upptäckt från bilen: en svamp, en lovande plats eller något som var bekant för dem från tidigare besök. Det var förmodligen en kombination av flera saker. Men skillnaden mellan deras perspektiv och mitt var slående uppenbar.
Att känna igen mönster där andra bara ser färger
Denna mönsterigenkänning fortsatte att uppta mina tankar långt efter vår utflykt.
Jag fick intrycket att de inte först behövde undersöka varje träd, varje skugga och varje ojämnhet för sig. De kände igen något i landskapet som ännu inte hade stuckit ut för mig. Där jag såg grönt och brunt såg de skillnader, ledtrådar och möjligheter.
Familjen lever med autismspektrumstörning. De hade utvecklat ett öga för svampar som jag inte hade. Och de lät mig ta del av det.
Som ett resultat blev skogen tydligare för mig. Jag kunde inte helt enkelt anamma deras sätt att se på saker. Men jag började titta närmare – och insåg samtidigt hur mycket jag tidigare hade missat.
Att leta tillsammans
För dem var svampplockning inte bara ett sätt att ta med sig något ätbart hem. Det var deras sätt att umgås, vårda sina relationer och koppla av.
Det var just det jag tyckte särskilt mycket om med den eftermiddagen. Vi behövde inte planera något avancerat. Vi körde, stannade, gick in i skogen och letade. Att göra saker tillsammans gav vår tid tillsammans en rytm.
Ett slumpmässigt möte vid vägkanten hade förvandlats till en hel eftermiddag. Först hade jag bjudit in dem till mitt soffbord. Sedan tog de med mig till sina svampställen och delade med sig av sina kunskaper.
En full bagagelucka
Till slut var bagageluckan full av svamp. Jag hade tillräckligt för att laga mat i flera dagar; en del frös jag in och resten torkade jag.
”Det här året är ett riktigt svampår”, var vi överens om. För oss kändes det i alla fall så efter den här utflykten.
Jag hade kört till Torrskog den morgonen för att besöka Hajos grav. Jag hade inte planerat att senare hamna i en annan bil, köra genom skogen med vänner och komma tillbaka med så många svampar.
Det är inte bara svamparna som har stannat kvar hos mig. Framför allt är det minnet av denna skillnad i perspektiv som kvarstår: samma landskap passerade förbi oss – och ändå såg vi inte samma sak.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.