När trollen dyker upp igen på hösten

Hösten är här igen. Och med den kommer det ljus som återigen förvandlar landskapet här i Dalsland. Det faller snett mellan träden, reflekteras av stammarna och får enskilda löv att lysa, medan skogen bakom dem redan börjar mörkna.

På vattnet dyker allt upp en gång till. Träden står på stranden och verkar samtidigt växa ner i djupet. Ibland är det nästan omöjligt att avgöra var landskapet slutar och dess spegelbild börjar. Sedan kommer en vindpust, och hela ordningen sätts i rörelse.

I höstnyhetsbreven de senaste åren har naturen alltid varit mer än bara en vacker kuliss: den har varit en del av de första planerna för Dalsland Studio och de möten som ägt rum där, och erbjudit ett utrymme för stillhet och sorg. Senast skrev jag om svampplockning och hur olika vi uppfattar samma landskap: medan jag såg träd och färger hade mina följeslagare redan för länge sedan upptäckt de ställen där svamp kunde tänkas växa.

Nu när löven faller börjar andra saker återigen dyka upp. En rot sträcker sig över en sten. En avbruten stam får axlar. Plötsligt dyker ett ansikte upp mellan två stenar. En mossbeklädd rygg, en näsa, ett öga i skuggan.

Trollen är tillbaka.

Visst vet jag att det ligger en sten där. Men jag ser både stenen och, samtidigt, den gestalt som tar form inuti den. Några steg längre bort försvinner den. När jag tittar tillbaka är den där igen.

Trollen i den skandinaviska folktron tar många former: mäktiga bergsvarelser, skogsinvånare, kusliga grannar utanför människosamhället. I vissa berättelser förvandlas de till sten i solljuset. En märklig sten kan alltså bli resterna av en saga. Det vi betraktar som landskap på dagen kan mycket väl ha varit i rörelse på natten.

Vi möter dem även på bio. I Ali Abbasis film ”Gräns” (2018) arbetar Tina, en trollkvinna, som tulltjänsteman. Hon kan känna lukten av rädsla, skam och skuld och därmed avslöja det som är dolt. Filmen vänder upp och ner på vårt välbekanta perspektiv: den som anses vara en outsider uppfattar det som andra missar. Och bakom frågan om vem som är människa och vem som är ett troll döljer sig den betydligt mer obekväma frågan om hur vi egentligen känner igen mänskligheten.

Därifrån leder en tanke mig tillbaka in i skogen: kanske är det jag ser inte alls allt som går att uppfatta. Svampplockning kräver erfarenhet; att upptäcka troll kräver lite fantasi – och för båda delar en vilja att titta närmare.

Landskapet förblir bekant, men avslöjar ändå något nytt varje år. Minnena stannar kvar hos mig, samtidigt som nya möten tillkommer. Strandens färger samlas på vattnet tills vinden skingrar dem.

Och bland stenarna sitter trollen och låtsas att de alltid har varit ingenting annat än stenar.