Det var länge sedan jag hade varit på en Pride-parad. Inte för att Pride hade blivit mindre viktigt för mig – tvärtom. Men i vardagen, på jobbet, i tider av sorg och mitt i livets många små åtaganden tappar man ibland den direkta kopplingen till de platser där politisk historia, personliga minnen och gemensam glädje möts.
Jag var där med mina gäster på Mellerud Pride 2026. Och plötsligt var känslan där igen, tillsammans med minnena från de första Pride-demonstrationerna som Hajo och jag deltog i för knappt 40 år sedan.
Människor på gatorna, regnbågens färger, röster, musik, samtal, bekanta ansikten och nya möten. Under en eftermiddag blev det tydligt vad som ofta ges för lite utrymme i det vardagliga livet på landsbygden: att queerpersoner finns här, att vi är en del av denna region och att gemenskap inte bara finns i de stora städerna.
Minnen från tidigare demonstrationer
Pride-paraden i Mellerud påminde mig om svunna tider. Mitt förhållande med Hajo började 1986. På den tiden var demonstrationerna i Freiburg eller Hamburg fortfarande betydligt mindre. De verkade mer sårbara och ofta mer stridslystna. Queer-synlighet (då kallades det fortfarande ”bögar och lesbiska”; ordet ”queer” hade ännu inte uppfunnits) var inte en självklarhet; det innebar en viss risk.
Visst fanns det glädje, musik, möten och humor. Men det fanns också insikten om att vi gick ut på gatorna för något som många fortfarande förnekades: rätten att älska öppet, att leva synligt och att inte behandlas som ett undantag eller ett problem. På den tiden kämpade vi mot paragraf 175, som kriminaliserade homosexualitet. Vi var fortfarande brottslingar då! Samtidigt kämpade vi också mot den nya stigmatiseringen som aids förde med sig, vilket markerade början på vårt komma ut.
Dessa minnen kändes plötsligt väldigt nära igen i Mellerud. Formerna har förändrats; regnbågsflaggor är mer kända idag, och mycket av det som då verkade nästan otänkbart är nu en del av den sociala verkligheten. Men den grundläggande frågan kvarstår: kan människor leva fritt och tryggt utan att behöva förklara sig, gömma sig eller försvara sig?
Kärlek, kamp, solidaritet
Slogansen vid Mellerud Pride gjorde det tydligt att Pride inte bara är en fest. De förenade glädje med en politisk hållning. Det var viktigt att dessa slogans skanderades tillsammans. De förvandlade många enskilda människor till en röststark allmänhet. Pride betyder inte att alla har samma erfarenheter eller lever på samma sätt. Pride betyder att ingen ska lämnas ensam med sin egen historia, sin egen identitet eller sin egen kärlek.
Antirasistiska slagord uttryckte också tydligt evenemangets politiska sida. Detta betonades särskilt av deltagarna just nu, så nära valet, där Moderaterna vill ta in Sverigedemokraterna i regeringen, efter att ha tolererat dem under de senaste fyra åren. Queerbefrielse kan inte skiljas från kampen mot rasism, fascism, krig och social utestängning.
”Vi marscherar för dem som inte kan marschera”
För mig var Mellerud Pride också en dag då jag fann mig själv tänka mycket på Hajo.
Hajo och jag delade fyrtio år tillsammans. Hans frånvaro är närvarande i många stunder – särskilt när nuet väcker minnen av ett gemensamt förflutet. En Pride-parad är en sådan stund. Jag hade så gärna velat ha honom vid min sida: mitt bland folkmassan, mitt i färgerna, samtalen och larmet, kanske med en kritisk kommentar, kanske bara tyst iakttagande.
Sloganen ”Vi marscherar för dem som inte kan marschera” har därför en särskild betydelse för mig. Den syftar på människor som av olika skäl inte kan synas idag: för att de är rädda, för att de har tystats, för att de är sjuka, för att de lever i ett beroendeförhållande, eller för att de inte längre är bland oss.
Även de döda måste ha sin plats i Pride. Inte utanför firandet, inte bara i ett stilla ögonblick i utkanten, utan i själva hjärtat av vårt minne. Pride för vidare berättelserna om dem som marscherade före oss, som skapade utrymmen, levde i kärlek och kämpade mot utestängning. De som saknas går i viss mening med oss.
En Pride för Dalsland
Mellerud Pride har visat att ett evenemang som detta är särskilt viktigt i ett mindre samhälle. Ett öppet Dalsland skapas inte bara genom att hissa en flagga en gång om året – hur viktig den symbolen än må vara. Det skapas i vardagen: i skolorna, inom hälso- och sjukvården, på arbetsplatserna, i kulturföreningarna, i samtal med grannarna och i frågan om människor här kan synas utan rädsla.
Under en eftermiddag var Mellerud en plats där denna möjlighet blev påtagligt verklig. Människor gick tillsammans genom orten, ropade på kärlek och frihet, klappade händerna, skrattade och tog plats.
Och ja: äntligen hände det något.
Men det var inte vilket evenemang som helst. Det var en påminnelse om att synlighet spelar roll. Att kärlek kan vara politiskt. Att friheten måste försvaras. Och att vi kommer att fortsätta tillsammans – för vår egen skull, för varandra och för dem som inte längre kan gå med oss.