Det finns sätt att försvinna på som går obemärkt förbi i veckor – tills det plötsligt uppstår ett tomrum där något välbekant brukade stå. Det är precis vad som hände i Bengtsfors i början av sommaren: den lilla fontänfiguren, som i generationer har symboliserat stadens namngivare, har försvunnit från sin traditionella plats – den kallas ”Bengt”.
Vem var egentligen Bengt?
Ingen vet med säkerhet. Ortnamnet Bengtsfors härstammar från ”Bengtsbron”, en bro som omnämns i dokument från 1773 och som spänner över vattendraget mellan sjön Lelång och Bengtsbrohöljen, samt från ”Bengtström(men)”, ett äldre namn på detta vattendrag som omnämns redan 1717 – uppkallat efter en man vid namn Bengt.
Exakt vem denne Bengt var förblir än i dag ett mysterium inom den svenska namnforskningen: ”Vem denne Bengt var är fortfarande ett mysterium”, skriver bloggen Kulturbilder. Bengt har alltså lånat ut sitt namn till en återfunnen – i en smedja i Dingelvik
Vi på Dalslands Studio, tillsammans med några av våra gäster, träffade äntligen Bengt igen – hos Simon Westling. Simon är metallkonstnär och smed i andra generationen; år 2024 tog han och hans fru Karolina Hägg över hans fars smedja i Dingelvik nära Dals Långed, efter att båda hade studerat metallhantverk vid Stenebyskolan och i Stockholm, och Simon hade arbetat en tid som silversmed för Kungliga hovet. I deras verkstad tillverkas skulpturer och offentlig konst samt vigselringar – Simon är en av de metallkonstnärer som presenteras i Nutida Svenskt Silver.
För oss är detta möte med smedjan ingen slump: Simon är just den hantverkare som tillsammans med Jonas byggde den vackra brandstegen till Dalslands Studio – den trappa som kranarna klättrar uppför och som har prytt vår innergård sedan i somras. Att Bengt nu har dykt upp igen just i denna verkstad känns som en fortsättning på samma berättelse: hantverk som får saker att flyga, eller snarare, att flöda.
Restaurering snarare än en återkomst – för tillfället
Bengt själv håller just nu på att omsorgsfullt restaureras, och mekanismen bakom honom renoveras också: rören genom vilka vatten en gång pumpades så att han kunde spruta som en fontänfigur restaureras och, i vissa fall, byts ut. Så när han återvänder kommer han inte bara att vara tillbaka på sin plats, utan – förhoppningsvis – också att spruta vatten igen.
Kanske är det den verkliga moralen i denna lilla berättelse från Bengtsfors: det är inte nödvändigt att veta exakt vem någon var för att hans eller hennes verk ska kunna sättas i rörelse igen och bli ihågkommet.