Efter besöket hos försäkringsbolaget i Trollhättan begav jag mig till kusten, till Ramsvik i Bohuslän. Där hade jag för många år sedan tillbringat en härlig semester tillsammans med min vän Hajo. Jag vandrade längs de stigar som vi hade gått på då och blev överväldigad av minnen från den tiden. Jag tillbringade natten i min VW Multivan och efter frukosten, i strålande solsken, gav jag mig iväg hemåt. Vid svängbron vid Sotekanalen, strax efter Ramsvik, tog jag en paus och betraktade skådespelet: hur bron svängde åt sidan, hur segelbåtarna med sina höga master trängde sig igenom den trånga kanalen och hur bron stängdes igen. Sedan fångade en informationsskylt min uppmärksamhet, där Sotekanalens historia beskrevs.
Sotekanal är ett tekniskt ingrepp i landskapet – och samtidigt en koncentrerad spegelbild av hur historia, arbete och natur skildras i Sverige.
Anteckningar vid kanalens strand
Framför Vägverkets skylt, någonstans mellan sommarljus, husbilsplats och skärgårdsvind, är det först tonen som slår en. Det är den välbekanta blandningen av framstegsoptimism, teknisk saklighet och nostalgisk illustration: sprängladdningar, grävmaskiner, mätlag, tillsammans med sjöfåglar, sälar och badbåtar – allt passar till synes sömlöst in i framgångssagan om ”trafiksäkerhet” och ”Skyddad led”.
Att Ramsvikslandet överhuvudtaget blev en ö får vi veta som en bieffekt av rationaliseringen av sjöfarten, som om ingreppet i geologin och ekologin därmed automatiskt skulle vara berättigat.
Arbete, kris, sysselsättningsåtgärd
Mellan teckningarna dyker arbetarna upp: stirrande ansikten, mössor, rockar, en kroppshistoria som antyds med några få streck. Tavlan nämner byggarbetsplatsen vid Sotekanalerna som ”AK-arbete”, en statlig nödåtgärd under krisen inom stenindustrin på 1930-talet – sysselsättningspolitik i granit.
Det som låter som välfärd är historiskt sett också disciplinering: arbetslösa stenhuggare kopplas in i ett storprojekt som samtidigt omformar landskapet, ägarförhållandena och kustekologin.
Skyltens berättelse omformar denna krishistoria till en historia om heroisk övervinnelse – 212 000 arbetsdagar, krönta av den kungliga invigningen 1935.
Kung, kanal, kustbefolkning
Naturligtvis saknas inte monarken: Kronprins Gustaf Adolf inviger den nya vattenvägen, och tidningscitaten talar om en festlig och jublande dag för ”Bohusläns kustbefolkning”. ”Kustbefolkningen” framställs som en odifferentierad massa av förmånstagare, vars intressen sammanfaller med statens.
Konflikterna, exproprieringarna, miljökonsekvenserna – och frågan om vem som överhuvudtaget hade råd med den nya, ”skyddade” rutten genom skärgården – förblir osynliga.
Idag passerar enligt uppskattningar cirka 50 000 båtar årligen den 4,8 km långa, 4,5 m djupa och 15 m breda passagen; fritidsmobiliteten fortsätter arbetets historia, men med en annan publik.
Naturen som kuliss
Mitt bland all tekniken finns djur avbildade: sälar, sjöfåglar, fiskar – de framstår som vänliga piktogram som ska visa att naturen har anpassat sig till kanalen.
I själva verket nämner texten endast i förbigående de ekologiska konsekvenserna, medan kartan noggrant kartlägger zoner, vattendjup och brohöjder.
Det är ett typiskt modernt synsätt: flora och fauna blir en kuliss för infrastrukturen, det ”stenrika” kustområdet blir en resurs som med sprängämnen och schaktmask kan förvandlas till säkerhet, tillväxt och semester.
Minnespolitik på informationsskylten
Varför intresserar den här skylten mig så mycket att den hamnar i nyhetsbrevet?
För att den på ett exemplariskt sätt visar hur infrastruktur blir ett minnesmedium – och hur nära sammanflätade teknisk historia, social osynlighet och nationella narrativ är.
På några få kvadratmeter trä och tryckfärg berättas en hel historia: staten som omtänksam arbetsgivare, tekniken som civilisation, landskapet som en formbar scen, befolkningen som ett tacksamt kollektiv.
Det som inte berättas är perspektiven hos dem vars arbetskraft utnyttjades, vars ekologiska livsgrund förändrades eller som inte alls hade tillgång till denna form av mobilitet.
När jag läser sådana skyltar idag läser jag dem som ett utomhusarkiv: som komprimerade dokument över en viss modernitet som tror sig kunna åtgärda varje grundstötning med dynamit och planering.
I Dalslands Studio – vid vår egen, historiskt laddade vattenväg, Dalslandskanalen – intresserar det mig hur vi kan utforma andra skyltar: ur flera perspektiv, konfliktsensitiva, öppna för frågor istället för färdiga svar.
Kanske skulle ett framtida projekt kunna vara att tillsammans med er utforma sådana motskyltar: för kanaler, fabriker, hem, kliniker – platser där teknisk rationalitet och sårbara livshistorier korsar varandra.
Skulle en gemensam workshop om att ”lära sig läsa infrastruktur” – här i Dalsland eller i hybridform – vara intressant för dig?
Skicka gärna dina synpunkter till info@dalslands-studio.eu