Göteborg – Wien – Canyelles – Göteborg

På väg till Wien – sparvar, flygplatser och en svensexa

Den 15 oktober gav jag mig återigen iväg. Min resa skulle ta mig från Göteborg via Wien till Canyelles nära Barcelona och slutligen hem igen. Jag lämnade bilen på den stora parkeringen vid Rådahallen i Mellerud. Därifrån tog jag tåget till Göteborg.

Där, i soligt väder, hann jag fortfarande med en fika i parken. Men jag var inte ensam med min kaka särskilt länge. En nyfiken flock sparvar hade upptäckt smulorna. Vissa var förvånansvärt djärva och vågade sig alldeles intill tallriken, medan andra föredrog att hålla avstånd och se vad de fräcka kunde komma undan med. En härlig liten lek utvecklades mellan oss. Just då kände jag mig väldigt nära Hajo. Det var nästan som om han ville reta mig lite.

Sedan tog jag Flygbussen till Landvetter flygplats. Även om jag har flugit mycket i mitt liv tycker jag numera att det är ganska tröttsamt. Man är ständigt på språng, men tillbringar ändå större delen av tiden med att vänta. Knappt har man hunnit sätta sig ner någonstans förrän man måste resa sig igen, fortsätta gå eller ställa sig i kö. Jag lyckas sällan koncentrera mig på arbetet eller läsa ostört i sådana situationer.

På tåget är det annorlunda för mig. När jag väl har hittat en plats kan jag stanna där jag är. Även om det blir förseningar kan jag läsa, skriva, titta ut genom fönstret eller helt enkelt slumra till. När jag flyger, däremot, måste jag hela tiden vara på tårna.

Så gav jag mig iväg in i denna kommersialiserade värld, där till och med vägen till avgångsgaten leder genom butiksområden. Som alltid var jag först tvungen att ta mig igenom parfymdofterna – som jag tycker är outhärdliga – innan jag stod inför nästa utmaning: ett fullbokat flyg.

Med en okänd destination

Jag hamnade bredvid två mycket vänliga och påfallande pratsamma unga män. Under hela flygresan erbjöd de mig hela tiden alkoholhaltiga drycker, vilket jag varje gång artigt avböjde. I gengäld fick jag gradvis höra historien om deras resa.

De två ingick i en hel grupp vänner som firade en svensexa. De kommer från Serbien, bor i Sverige och arbetar i Oslo. De hade hämtat den blivande brudgummen direkt från jobbet. Han trodde att de var på väg till Wien, där de har släkt. Det var först senare som jag insåg att Wien bara var en mellanlandning: den egentliga resan fortsatte vidare till Belgrad för en ishockeymatch. Tydligen var de alla ivriga ishockeyfans.

Alkoholen flödade fritt. När vi landade i Wien var drinkarna fortfarande inte uppdruckna och festen var långt ifrån över. För mig var det ett överraskande möte. Vanligtvis sitter man tyst bredvid varandra på ett flygplan och vet, även efter landningen, nästan ingenting om de människor man just har tillbringat flera timmar med i ett trångt utrymme – i en rörformad kapsel som rusar genom luften i 800 km/h på 10 000 meters höjd. Den här gången hade jag oväntat fått en liten inblick i ett nätverk av vänskap som sträcker sig över Serbien, Sverige och Norge.

Efter landningen började den välbekanta väntan igen: på bussarna till terminalen och sedan vidare till utgången. Vid tullen, valet mellan rött och grönt – grönt, förstås.

Vid utgången möttes jag av Harald, som ni redan känner till från våra seminarier ”Inbetween” och ”Hellwach”. Som utexaminerad från hans kurs i ”Visuell kommunikation” hade han bjudit in mig till ”Visual Communicator Day”. Efter all den resan var jag glad att se honom och att äntligen ha kommit fram.

Wien – Återföreningar och minnen

För mig är Wien en speciell och underbar stad. Det beror främst på de människor jag känner där. Harald är en varmvärd, och tillsammans med honom upptäcker jag platser som jag förmodligen aldrig skulle ha hittat på egen hand: vingårdarna, Heurigen och, gång på gång, god mat. En del av det påminner mig om min mormor och hennes böhmiska matlagning.

Jag hör också något bekant i den wienska dialekten. Ljudet och vissa uttryck väcker minnen till liv av mina morföräldrar, som kom från Sudetenland. Då kan jag återigen höra min morfar säga: ”Först var jag österrikare, sedan blev jag polack, sedan tjeck, sedan tysk, och sedan tvingades jag fly landet.”

Denna enda mening sammanfattar ett helt liv som tillbringats under skiftande nationella tillhörigheter. De tyskspråkiga bosättningsområdena i Böhmen, Mähren och österrikiska Schlesien – som senare sammanfördes under benämningen ”Sudetenland” – tillhörde Habsburgmonarkin fram till 1918. Efter dess sammanbrott drogs nya gränser upp. Särskilt i Cieszyn-Schlesien tvistade Polen och Tjeckoslovakien om städernas tillhörighet. År 1938 annekterade Nazityskland de sudetentyska områdena; efter kriget och den nazistiska ockupationen fördrevs en stor del av den tysktalande befolkningen från Tjeckoslovakien 1945–46. Hans mening har fastnat hos mig som en påminnelse om hur mycket politiska gränser kan forma en människas liv.

Kanske är det också därför som Wien för mig inte bara är en stad jag besöker. I språket och maten möter jag något från min egen familjehistoria.

Tack, Harald, och tack också till Brigitte, hans underbara fru, för denna härliga tid och er gästfrihet.

Vänskap som varar

För mig förknippas Wien också med min tidigare kollega İnci Dirim. Vi bedrev forskning och arbetade tillsammans under de första åren av min akademiska karriär. Med åren har detta utvecklats till en underbar vänskap.

İnci har varit professor i tyska som andraspråk vid Wiens universitet sedan 2010. Hennes arbete fokuserar på flerspråkighet, utbildning och frågan om hur språk kan skapa en känsla av tillhörighet, men också bli ett medel för utestängning. Hennes forskning kombinerar språkundervisningsmetodik med perspektiv på migrationsutbildning och antidiskriminering.

Jag besökte också Esther Schramm. Hon arbetar som coach, medlare och kommunikationsexpert, bland annat med personer med autism och andra neuroavvikelser. På Polyvagal Academy håller hon kurser om autism, stress och traumainformerad mindfulness. Hon har också länge varit knuten till autSocial och vårt gemensamma arbete med Hajo.

Vi hade inte setts på länge och pratade länge om våra erfarenheter, om Hajo och hans bortgång. Esther berättade för mig hur mycket han hade betytt för henne och hur svårt det fortfarande är för henne att komma till rätta med att han inte längre finns bland oss. För mig var det viktigt att prata med någon som kände honom och som har sina egna minnen av honom.

Att återfå överblicken

Visual Communicator Day var också ett tillfälle att träffa trevliga människor från min utbildningstid – och en möjlighet att lära känna nya människor. Det är inspirerande att umgås med människor för vilka visualisering är en naturlig del av deras liv och arbete.

Mötet fick mig att inse vad jag egentligen vill göra själv. Mitt fokus ligger verkligen på visualisering: inte bara att sätta ord på tankar, utan att ge dem en synlig form, upptäcka samband och tillsammans arbeta fram en bild.

Jag har redan berättat om detta i samband med ”Inbetween” och, senast, med ”Hellwach”. I sitt arbete synliggör Harald tankeprocesser under ett samtal. Enkla teckningar ger upphov till gemensamma bilder där skillnader, mönster och nya möjligheter blir tydliga. I somras ledde denna idé oss till och med till hällristningarna vid Tisselskog: bilder genom vilka människor långt före vår tid dokumenterade det som var viktigt för dem.

I Wien tog denna personliga strävan återigen tydligare form. Mitt i allt byggande, organiserande och alla vardagliga sysslor hamnar den ibland i bakgrunden. Här var den återigen mycket närvarande i mina tankar.

Tyvärr gick den där långa, soliga hösthelgen alldeles för fort. Innan jag hann blinka var det dags att åka tillbaka till flygplatsen och vidare till Barcelona.

Den här gången var flyget försenat med två timmar. Förseningarna meddelades dock inte på en gång, utan lite i taget. Precis tillräckligt för att hålla mig på sträckbänken, men aldrig tillräckligt för att jag skulle hinna göra något annat. Så jag var ständigt på språng och kunde inte riktigt få något gjort.

Till slut dök flygplanet upp och jag kunde gå ombord. Även det här flyget var fullbokat. Den här gången blev det inga minnesvärda möten. Efter alla samtal och återföreningar i Wien fortsatte resan på ett något lugnare sätt.

En annorlunda höst – en vecka i Canyelles

Inflygningen till Barcelona den 19 oktober var extremt skakig. Jag överväldigades av en lätt illamående, av det slag jag sällan upplevt när jag flyger. Faktum är att det fanns varningar för svårt väder i Barcelonas kustregion den kvällen: den spanska meteorologiska myndigheten hade utfärdat en varning om kraftiga regn och åskväder, som kunde åtföljas av hagel och starka vindbyar. Jag vet inte om det var just det som gjorde vår inflygning så skakig. Hur som helst var jag glad när vi väl var säkert nere på marken.

I terminal 1 begav jag mig till bussavgångarna. Min vän Nora hade rått mig att ta bussen till Vilanova i la Geltrú direkt från flygplatsen. Hon sa att tågtrafiken var för opålitlig just nu.

Jag var dock tvungen att låta den första bussen åka utan mig. Som det brukar vara i Sverige hade jag naturligtvis räknat med att kunna betala med kort. Men här behövde jag kontanter. Så jag gick tillbaka in i flygplatsbyggnaden för att hitta en bankomat, ta mig igenom menyn och ta ut lite pengar. En timme senare än planerat anlände jag äntligen till Vilanova, där Nora hämtade mig vid stationen.

Det var underbart att äntligen få träffa denna gamla vän igen. Hon hade just avslutat sin sista omgång av cellgiftsbehandling, och jag hade lovat att ställa upp för henne efteråt.

Ankomst och en hjälpande hand

Jag fick bo en vecka i hennes underbara hus med trädgård i Canyelles. Jag lagade mat, arbetade i trädgården, handlade och hjälpte till där hon behövde det. För varje dag som gick fick hon tillbaka lite mer energi, och vid sidan av de dagliga sysslorna fanns det tid för oss att göra saker tillsammans.

Canyelles ligger i det kuperade inlandet vid Garraf-kusten, mellan Vilanova i la Geltrú och Vilafranca del Penedès. Det är inte långt till havet, men omgivningarna är ändå helt annorlunda: kullar, skog, vingårdar och stigarna mellan byarna präglar landskapet. Redan i en beskrivning från 1800-talet nämns vin, spannmål, grönsaker och baljväxter som områdets jordbruksprodukter.

Högt ovanför den gamla stadskärnan tronar slottet och kyrkan Santa Magdalena. Det bevarade slottskomplexet härstammar från 1200- till 1400-talet, medan kyrkan är från 1500- och 1600-talen. I denna lilla by samsas alltså flera århundraden sida vid sida.

Skördemännen framför rådhuset

Framför Canyelles rådhus står skulpturen ”Els Segadors” av Emili Trías, från 1990. Två män står tätt intill varandra, varav den ene håller en skära högt i luften; ytterligare figurer och veteax antyds i stenen bakom dem. Motivet kopplar samman jordbruksarbetet med Kataloniens politiska historia. ”Els Segadors” är också namnet på den katalanska nationalsången. Den minns upproret 1640, då oroligheter bröt ut under en tid av stor nöd orsakad av krig och inkvarteringen av kungliga trupper. Den 7 juni eskalerade dessa oroligheter i Barcelona till den så kallade ”Blodiga Corpus Christi” – början på Skördekriget. Den nuvarande texten är från 1899, och sången erkändes officiellt som nationalsång 1993. Framför rådhuset möts man alltså inte bara av en påminnelse om jordbruket, utan också av en viktig symbol för den katalanska identiteten och självhävdelsen.

Mellan havet, marknaden och trädgården

Vi gjorde dagsutflykter till Sitges, promenerade i Canyelles-området, tog en kaffe och besökte marknaden i Vilafranca del Penedès. Där köpte vi matvaror till våra nästa gemensamma måltider.

Förutom havet och dess vackra omgivning har Sitges också en särpräglad queerhistoria. Platja de l’Home Mort, belägen strax utanför staden och endast tillgänglig till fots, betraktas av den lokala turistbyrån som en av de första stränderna i världen som redan 1930 fick rykte om sig att vara gayvänlig. Den avskilda viken symboliserar därmed också en lång historia av sökandet efter frihetsutrymmen.

Efter regnet såg området kring Canyelles friskt och blomstrande ut. Citroner och apelsiner mognade, olivskörden hade börjat och folk badade fortfarande i havet. Vilken annorlunda höst jämfört med den i Dalsland!

Efter den där obehagliga första dagen blev vädret soligt och milt igen. Dagstemperaturerna mellan den 20 och 27 oktober låg på strax under 20 till drygt 23 grader, medan det på natten svalnade ner till omkring 11 till 14 grader.

Det kändes skönt att vara utomhus, att göra något med händerna och att äta tillsammans. Veckan hade en helt annan rytm än resan dit. Inte att ständigt skynda vidare till nästa anslutning, utan helt enkelt stanna kvar ett tag och se vad dagen hade att erbjuda.

Hem igen

Den 26 oktober var denna härliga tid tyvärr redan över. Den här gången gick flygresan till Göteborg helt utan incidenter: inga förseningar, inga problem och inga speciella möten heller.

Jag tog Flygbussen till Göteborgs centralstation och därifrån tåget till Mellerud. Min bil stod fortfarande på parkeringen vid Rådahallen. Sedan var det bara den sista sträckan hem.

Hur härlig resan och återföreningarna än hade varit, var jag ändå glad att vara tillbaka i mitt lilla paradis. Efter flygplatser, städer och massor av samtal njöt jag av den lugn och ro som jag uppskattar så mycket här.