Lördagen den 22 augusti besökte vi GLUPSK på Dalsland i Fengersfors Bruk. Namnet talar för sig själv: ”glupsk” betyder ungefär frossig, girig eller njutningslysten. Men det som avses här är inte tanklöshet, utan en kärlek till god mat, lokala råvaror, hantverk, musik, samtal och glädjen i att umgås tillsammans.
Du känner säkert redan till Fengersfors Bruk och Not Quite från tidigare nyhetsbrev. Denna före detta industriplats lämnades inte bara åt sitt öde efter att pappersproduktionen upphörde. Sedan 2000-talet har Not Quite utvecklats till ett konst- och kulturcentrum: ateljéer, verkstäder, utställningar, konserter, servering och samhällsprojekt ger nytt liv åt de gamla fabriksbyggnaderna. Det är en av de platser i Dalsland där det industriella förflutna inte har frysts fast i ett museiliknande tillstånd, utan fortsätter att fungera som en fysisk och materiell grund för nytt arbete, konst och samhällsliv.
GLUPSK passade särskilt bra in i denna miljö. Mellan byggnaderna, i hallarna och längs stigarna vid den gamla bruket samlades människor – vissa lockade av maten, konsten, musiken eller helt enkelt av stämningen. Det bjöds på god mat, marknadsstånd, samtal, fantastisk musik och en påtaglig glädje över att en plats kunde vara full av människor under en hel dag.
En plats på ägg- och linolje-workshopen
För mig började dagen med miniverkstaden ”Tempera av ägg- och linoljefärg”, som jag hade anmält mig till. Den handlade om tempera av ägg och linolja, en traditionell färg gjord på ägg och linolja, som anses vara relativt miljövänlig och hållbar. Först lät titeln väldigt teknisk. Men det var just det som gjorde den så lockande. Färg är inte bara färg. Den har en temperatur, en konsistens, ett sätt att reflektera ljus, fästa vid ytan och åldras med tiden.
Äggtempera handlar inte bara om ett historiskt material, utan också om ett annorlunda förhållande till ytor och föremål: det handlar om lager, tålamod, hantverksskicklighet och frågan om hur man kan arbeta med så få problematiska ämnen som möjligt.
I en värld där färg ofta framstår som en ren färdigprodukt var det intressant att reflektera över dess sammansättning och dess fysiska, sensoriska egenskaper. Färg har vikt, lukt, temperatur och motståndskraft. Den påminner oss om att även hållbar design inte bara handlar om etiketter, utan om kunskap: Vad använder jag? Var kommer det ifrån? Hur beter det sig? Och hur länge håller det? Till höger kan du se resultatet av mitt experimenterande med temperafärg. Vad tycker du om det?
Tissilawen: Ljud från Sahara
För mig var Tissilawen dagens musikaliska höjdpunkt. Bandet från Djanet i sydöstra Algeriet uppträdde i Skandinavien för första gången. Djanet ligger vid foten av Tassili n’Ajjer-bergen i hjärtat av Sahara – ett kargt landskap rikt på geologisk och kulturell mångfald, nära gränserna till Libyen och Niger. På språket tamasheq syftar namnet Tissilawen på folket och landskapen i Tassili.
Gruppen grundades 2008 av barndomsvännerna och gitarristerna Bakrin Timlfati och Cheikh Taberni. Deras främsta inspirationskälla är Tinariwen, ett av de mest internationellt kända tuaregbanden och en banbrytande grupp inom den så kallade ”Desert Blues”-genren. Tissilawen bygger vidare på denna tradition: sång på tamasheq, polyfoniska partier, djupa basgångar, perkussiva rytmer och hypnotiska gitarriff blandas med influenser från rock, blues och reggae.
”Desert Blues” är inte ett särskilt precist begrepp, men det pekar på något hörbart: gitarrmusik som inte bara förflyttar den amerikanska bluesen till öknen, utan som växer fram ur tuaregernas traditioner, nord- och västafrikanska rytmer, elgitarr och upplevelser av rörlighet, förlust, hem och gemenskap. Musiken utvecklar ofta en cirklande, transliknande kraft. Den rusar inte fram frenetiskt, utan bygger upp ett rytmiskt utrymme där röster och gitarrer upprepade gånger flätas samman på nya sätt.
Tissilawen spelade i en stil som var både rå och ytterst kontrollerad. Gitarrerna kunde blinka skarpt och elektriskt, medan sången förblev ganska högtidlig.
Det var särskilt vackert att denna musik inte framfördes i en sluten konsertsal, utan mitt i en festival präglad av mat, marknadsstånd, barn, samtal och många människors komande och gående. För en stund uppstod ett oväntat musikaliskt rum mellan de gamla fabriksbyggnaderna i Fengersfors och bilderna av Sahara.
Flank & Klang und Dalslands Musik
Flank & Klang slog an en helt annan musikalisk ton. Folkduon är specialiserad på traditionell musik från Dalsland och tillbringade dagen med att vandra runt på festivalområdet med sina instrument. Det var inte en föreställning med en tydlig gräns mellan scen och publik, utan snarare musik som oväntat blev en del av festivalens vardagliga stämning: på en stig, nära en bod eller varhelst människor råkade stå tillsammans.
Tom Cubbin spelar nyckelharpa och durspel, en diatonisk knappdragspel; Alexander Rawlins spelar fiol och kompletterar melodierna med kontramelodier och fylliga harmonier.
För många som ser den för första gången framstår nyckelharpan nästan som en gåtfull korsning mellan en fiol, en vevlira och ett mekaniskt instrument. Den spelas med en stråke, men har tangenter som förkortar strängarna; extra resonanssträngar ger den en skimrande, utdragen klang. Durspelen, å sin sida, tillför rytm, andning och dansliknande rörelse till musiken.
Dessa instrument kan verka märkliga vid första anblicken. Men det är just deras materiella utformning som avslöjar hur musiken alltid är knuten till specifika händer, kroppar, byggsätt och landskap.
Tissilawen och Flank & Klang kunde knappast ha varit mer olika: elgitarrer, bas och ökenblues å ena sidan; nyckelharpa, fiol och regional dansmusik å andra sidan. Och ändå var det just denna kontrast som var så fängslande. Båda musikformerna förkroppsligar en känsla av plats. Utan att behöva förklara allt berättar båda historier om landskap, stigar, gemenskap och minnen.
Not Quite som en plats full av möjligheter
Not Quite har nu blivit ett välkänt namn för många långt utanför Dalsland. För mig förblir platsen dock lika fascinerande varje gång jag besöker den. De gamla fabriksbyggnaderna påminner om att Fengersfors en gång präglades av industrin. Dess nuvarande användning visar att ett industriellt förflutet inte behöver berättas enbart som en historia om förlust.
Det betyder inte att konstcentra helt enkelt kan ersätta de tidigare fabrikernas ekonomiska betydelse. Arbetsplatser, produktionskunskap och den sociala strukturen i en industristad kan inte enkelt kompenseras med ateljéer och utställningar. Men platser som Not Quite skapar något annat: de håller utrymmen öppna. De underlättar möten, experiment, hantverk, estetiska upplevelser och en offentlig sfär som inte reduceras till enbart konsumtion.
GLUPSK visade detta mycket tydligt just den dagen. Mellan lokal mat och konsthantverk, mellan äggoljetempera och musik från Algeriet, mellan regional folkmusik och många samtal utvecklades en dag som inte kunde begränsas till ett enda tema. Kanske var det just det som gjorde den så speciell.